Inför förlossningen har jag 3 rädslor: 1) att bli igångsatt, 2) att inte få smärtlindring, 3) att få en förlossningskada. Där har vi också facit.

Jag blir igångsatt med tabletter som ska tas hemma varannan timme. Det går några timmar, ingenting händer. Tills jag plötsligt viker mig dubbel av smärta. 90 sekunder värk, 30 sekunder vila om och om igen. Inne på sjukhuset ber jag om ryggmärgsbedövning. Jag blir hänvisad till lustgas. Den hjälper inte. Jag ber igen. Min man också, jag kan inte längre prata själv. Det hinns inte med.

Jag skriker så högt och intensivt av smärta vid varje värk att jag spräcker blodkärl i halva ansiktet och ner på halsen. När det väl är över känner jag ingenting annat än skräck och ren lättnad. Alla tror nog det är glädjetårar.

På efterkontrollen får jag höra att jag är som gjord för att föda barn; #alltserfintut. Det syns faktiskt knappt att jag fött barn så nyligen, förutom det tjocka ärret i hela mellangården då. Men det är ju bara estetiskt. Ordet ”drömförlossning” nämns mer än en gång - det gick ju så fort och bra, måste vara skönt!

Jag är stum och försöker ta in att den vidrigaste händelsen i mitt liv tydligen är avundsvärd. Om den förlossning var en dröm, hur ska jag då våga föda igen?

Månader går och jag inser att jag behöver hjälp med mitt underliv. Jag söker hjälp hos min barnmorska som skickar vidare mig till en kollega som skickar vidare mig till kvinnokliniken som skickar vidare mig till en gynekolog.

Mitt älskade före detta underbara underliv. Jag känner mig stor som en krater, som om jag är ihålig precis innanför slidmynningen; ingen kontakt med några muskler, står öppen jämt. Jobbigt att bada, mens är en mardröm, sex är tråkigt, kissa går långsamt, bajsa går sådär. Jag sörjer mitt underliv. Jag är också arg att jag förväntas acceptera och leva som vanligt.

Jag hinner knappt sätta mig i gynstolen innan hon säger ”Jag förstår varför du har problem”. Jag börjar nästan gråta av lycka. Två månader senare är jag opererad. Tre månader senare känner jag enorm skillnad. Jag tänker inte på mitt underliv varje dag, bara det! Men jag ska visst vara tacksam över att jag fick hjälp så snabbt. Hur sjukt är inte det?

Hästtjej, van att lyfta, mocka och lyfta småbarnen på hästfritids. Jobbar som soldat. Träffar kärleken: villa, volvo och tvillingar! Första tiden är ett intensivt mörker. Sömnen är som glasskärvor och räknas i minuter. Kan knappt lyfta barnen, har ont överallt.

Veckorna går. Fortfarande ofantligt trött och låg. "Klart att du är trött, du behöver vila!" heter det på BVC. Mjölken sinar trots amning var tredje timme dygnet runt och extra pumpning. Jag känner mig värdelös och otillräcklig. Ingen undersöker om det är nåt fel på mig. #alltserfintut

Jag kan somna när som helst. En gång somnar jag med pannan mot köksbordet och sover tre timmar. Upplever det som normalt. Det känns som barnens fel.

Söker hjälp för värken och har lite tur! Jag har underfunktion i sköldkörteln. Får medicin. Jag tar mig mekaniskt igenom dagarna. Man får nöja sig med att bli bra till 80% säger doktorn, #alltserfintut. Jag är bara trött.

Det går något år. Jag spricker och blöder varje gång vi har sex. Och jag blöder näsblod jämt. Ringer gyn, kan det vara spiralen? ”Nej, omöjligt.” 

Byter ändå till kopparspiral, blir dumförklarad. Frågar om "bajs-åsen" i slidan. Skäms. "Ja lite prolaps. Knip lite så går det tillbaka." #alltserfintut

Barnen fyller två. Det var hormonspiralens fel, sexlusten är bättre och slemhinnorna mår fint. Jag minns inte mer än spillror av barnens första år. Och det stora mörkret, då och nu. Har svarta tankar om att avsluta allt. Mitt liv. Barnens. Ber om hjälp och får direkt komma till psykolog.

Kärleken mognar långsamt. Barnen är fem år. Älskar barnen så att själen bubblar.

Nu kan jag känna den bakre slidväggen som ett litet veck i slidmynningen. Måste hjälpa kroppen att bajsa. Tampongen åker ner. Hemorrojder. Ständigt ont i ländrygg. Läcker kiss nästan varje dag. Gyn kollar, tipsar om att knipa. Fast jag tränat varje dag i flera år. #alltserfintut

Ville ha fler barn men vågar absolut inte igen. Själen har jag plåstrat om efter bästa förmåga. Mår okej, men skrattar sällan. Vågar inte riskera kroppen eller själen igen. #alltserfintut

Ett år efter min förlossning går jag till en gynekolog. Det var ett snabbt förlopp på förlossningen, som slutade med sugklocka på grund av minskade hjärtljud. Nu går jag till gynekologen för att jag har smärtor och tyngdkänsla i underlivet. Jag får det klassiska. Klapp på huvudet och ”du är för ung för framfall”, ”#alltserfintut” och ”oj vilken fin livmoder du har, det ser jag här på ultraljudet”. Det avslutas med ”knip mer så ska du se att det blir bättre”.

Efter andra barnet blir allt värre. Att inte använda inkontinensskydd är helt otänkbart. Att gå ut och dansa, hoppa studsmatta och så vidare leder alltid till läckage men jag vägrar låta mig stoppas och sluta med aktiviteter jag gillar. Det jag får svårare med är att det gör ont. Det gör ont när jag kissar, det gör ont när jag bajsar. Jag måste hålla emot med papper mot underlivet när jag krystar, för att undvika känslan av att min livmoder ploppar ut.

Personer i min närhet har betalat tusenlappar för privat vård och operation - på grund av att de inte tagits på allvar. 

Man vill hellre symptomlindra än ta hand om roten av problemet.

Jag orkar inte riktigt ta tag i det. Det låter dumt men eftersom det förväntas av mig att jag ska må bra och inte ha några besvär bortförklarar jag allt med ”det finns ju kvinnor med mycket värre problem, mitt är inte så jobbigt ändå”.

När jag googlar är det enda man hittar är att söka vård om livmodern på riktigt ramlar ut. Borde det inte finnas en broschyr med tips och råd att om det inte känns rätt efter en viss tid så bör man söka vård? Det känns skit.

Jag är trött på detta nu. Har nyss fyllt 30 och vill inte ha det såhär resten av livet. Jag har sökt efter hjälp men jag vet inte vad jag ska göra, jag har inte pengarna att betala för privat vård och jag tycker fan inte det ska behövas heller.

Vart vänder jag mig?
#alltserfintut

Min dotter föddes sommaren 1991. Redan dag ett kände jag att något inte stämde. Men som så många andra kvinnor har jag lidit i det tysta och alltför ofta fått höra att #alltserfintut

Jag har haft mina skador så länge att allt tillslut har blivit en vardag. Jag trodde det vad normalt att läcka urin, gaser och inte alltid kunna hålla sig. Jag är expert på var det finns offentliga toaletter! Det går inte att beskriva hur det är att som vuxen bajsa på sig för att du inte hinner till toaletten. Att sitta där på en offentligt toalett och försöka torka rent sina kläder är fruktansvärt. Eller när jag vid ett tillfälle skulle springa till ett tåg i Göteborg och känner hur jag kissar igenom mina kläder trots skydd. Hur jag fick sätta mig på min jacka på tåget och försöka dölja olyckan när jag klev av tåget. Så många saker jag har tackat nej till genom åren på grund av mina skador.

24 år efter min dotter föddes genomgår jag min första framfallsoperation. Ett halvår senare gör jag ytterligare en och ytterligare sex månader senare en tredje operation. Först sommaren 2017, nästan exakt 26 år efter första förlossningen, kommer jag till ett av få specialistcenter i Sverige och en av de bästa läkarna i landet som konstaterar att jag 1991 hade en traumatisk förlossning med stora skador. 

Jag hade bestämt mig för att inte gråta, men det går inte att hålla emot. Jag gråter. Den förståelse och bekräftelse hon ger mig går inte att beskriva. 26 års sorg kommer ut.

Där och då bestämmer jag mig för att inte vara tyst. Jag ska försöka hjälpa och guida kvinnor till att söka vård.

Jag opereras två gånger och har en helt annan livskvalité. Jag har nästan svårt att tro jag blivit så bra som jag är idag. Fortfarande lever jag med mina skador men det går inte att jämföra med hur det varit. Kanske att jag kan få hjälp med nervskadan som gör att det ter sig som en sfinkterskada på mitt sjukhus hemma också?

Jag ska göra mitt för att fler kvinnor ska få den vård de har rätt till. Jag är inte arg på någon barnmorska eller gynekolog, men vi måste lyfta frågan igen och igen tills ingen kvinna som känner att något är fel ska behöva höra att #alltserfintut

Födde mitt första barn. Allt gick bra. Sprack grad 2, muskelskador. Jag vart ihopsydd och #alltserfintut.

Tre månader efter förlossning vart jag sjuk. Jag hostar så mycket att jag känner slidans framvägg slå mot stolen vid varje hostning när jag sitter.

Jag kan inte ha tampong, den glider ut, känner inte direkt något vid samlag och har problem med att tömma tarm. Jag uppsöker en gynekolog som tittar lite och säger ”det ser väldigt bra ut med tanke på den korta tid det har gått efter förlossningen.”. Jag ska vänta och knipa.

Vardagen fortsätter på samma vis. Samlag känns fortsatt inte, jag måste ha pall eller tumme för att gå på toa och får trötthetskänsla eller känner mig öm i bäckenbotten på kvällarna.

Inför min andra förlossning söker jag hjälp hos läkaren för att eventuellt få snitt. Jag är rädd. Rädd för att gå sönder mer eller för att en förlossning ska påverka min livskvalitet ännu mera.

Jag möter en riktig otrevlig läkare som säger ”Jag måste sålla ut alla blondiner som söker kejsarsnitt för att de är rädd för att underlivet ska se annorlunda ut.

” Jag som precis sagt att jag bland annat inte kan skita eller ha njutfullt sex. Och så säger han ”men om du ändå är trasig så måste vi ändå laga dig sen. Då kan du lika gärna föda vanligt igen.”. Aldrig blivit så kränkt i mitt liv.

Men jag vart skickad till en specialist på förlossningsskador som undersökte mig och konstaterar att min bristning jag fick vid första förlossningen inte blivit sydd ordentligt.

Andra förlossningen slutar i akut kejsarsnitt. Jag vet inte om det var min kropp som inte ”vågade” föda, men jag öppnade inte upp mig under förlossningen. Min son mådde hur bra som helst där inne, men jag höll på så länge att jag inte orkade mer. Jag var rädd för att föda.

Alla jag träffat har sagt att #alltserfintut. Jag mötte alltid deras kommentar med DET KÄNNS INTE BRA! Men det hjälpte inte mig.

Jag älskade ju löpning innan jag fick barn, men jag vågar mig inte ut. Diastasen orkar jag inte söka för. Jag skulle vilja ha fler barn. Men törs helt enkelt inte på grund av skador och risken för problem som ökar vid flertalet förlossningar och bristen på hjälp. 
#alltserfintut

Jag mår psykiskt dåligt under hela graviditeten och är rädd för att få förlossningsskador. Med orden ”du kommer känna dig två meter längre efter att ha fött vaginalt” blir jag nekad ett snitt. Jag går hem livrädd.

Efter dagar med värkar, tårar och bönande om hjälp kommer bebis. ”Kommer” känns som fel ordval, han slits ur mig med sugklocka och händer. ”Isabella han måste ut nu!” Det går före allt jag vill. Fem timmar senare vaknar jag upp efter att ha opererats för total sfinkterruptur, fjärde gradens förlossningsskada.
Att sköta alla toalettbesök stående i duschen med bebis i sele på magen, allt annat gör ont i kropp och själ, blir mitt nya helvete till vardag. Inte sitta, det gör för ont, helst inte gå då trillar allt i underlivet ner, känns det som. På efterkontrollen, utförd av gynekolog specialiserad på förlossningsskador, får jag höra att det är dags att börja tänka på sexlivet. ”#Alltserfintut! Sex kan mjuka upp, få dig att slappna av, ibland sitter det i huvudet, har du kontakt med psykolog?”

Jag går därifrån och börjar planera mitt självmord. Planen: Jag ska amma min bebis i sex månader, det är jag skyldig honom, sedan behöver han mig inte mer, för jag är bara svart inifrån och ut. Dålig mamma.

Min bebis räddar mig, jag blir förälskad i honom. Jag börjar kämpa. Nya undersökningar - #alltserfintut. Jo det finns söndriga muskler som missats att lagas men det kunde jag ju hantera genom att reglera konsistensen på avföringen med kosten. Operation är onödigt.

Jag skriver egenremiss till en av få specialistavdelningar i landet. Så mycket de missat att sy, muskler som är av, sytt kors och tvärs i onödan vilket resulterat i massa oelastisk ärrvävnad. Det går att bli bättre, det går att laga en del. Jag blir trodd och får äntligen en diagnos, ”fecesinkontinens”. Lycka i allt helvete ändå.
Fyra månader senare kommer det ett brev. ”Vi kan inte hjälpa dig, du bor i fel region. Du får vända dig till din egen region.” De jag redan har vänt mig till flera gånger.

Men de kan hjälpa mig, jag ska bara orka ringa de där sista samtalen, tjata och övertala dem att skicka en specialistvårdremiss. Allt handlar om pengar.
Jag är så trött.

1990 föder jag min son. Förlossningen går superbra. Men den lyckan varade inte. Min son dör i spädbarnsdöd, 14 månader gammal. Jag är 20 år och förkrossad.

Men livet tar en ny vändning. Tre år senare föder jag min älskade dotter. Allt går åt skogen på förlossningen. Hon var klämd och samtidigt som barnmorskan tryckte på magen och jag blir klippt orkar jag inte heller krysta.

Som jag kämpar för att det inte skulle lukta bajs eller synas på byxorna när en olycka hände. Det händer flera gånger om dagen. Trosorna är mestadels bara att kasta.

En gång är jag i affären och plockar upp varor på bandet. När jag vänder mig om står det två tjejer och skrattar. Jag skrattar med, utan att förstå vad det handlar om. När de börjar hålla sig för näsan förstår jag att det är mig de skrattar åt. Det rinner avföring längs benen. Jag lämnar kundvagnen, springer ut och är så ledsen. Jag åker aldrig mer och handlar själv. Det var så pinsamt. Jag går inte ut på veckor. Jag mår så psykiskt och fysiskt dåligt att jag inte orkar ta hand om mig själv. Jag försöker vara en bra fru och mamma.

Den här tiden skulle ju vara så underbar? Hela tiden oroar jag mig för att min dotter ska sluta andas, som min son gjorde.

Läkarna sa att det finns inte mer att göra. Du får lära dig att leva med det. Tårar.

År senare får jag tips om en läkare. Hon frågar mig hur länge jag haft det så här. Jag vet inte, jag är bara lycklig för att någon tar mig på allvar. Flera operationer. En konstgjord ringmuskel. Det håller inte. Nya metoder, jag vågar inte hoppas. En pacemaker som stimulerar nerver. Efter två veckor känner jag att ”vad häftigt, jag känner jag när måste bajsa”. Jag behöver varken blöjor eller extrakläder.

Det går bra i över tio år. Häromåret började jag fisa genom slidan. Märkligt tänkte jag. Sedan kommer det avföring. Det har gått hål. Läkaren är rak - det älskar jag. En sista operation, vi får så hur länge det fungerar. Vissa dagar går det bra, andra inte.

Det är en sak till. 2008 fick vi besked om att min dotter Rebecca hade cancer. 10 dagar senare lämnade hon jordelivet. Jag har inga barn kvar, bara min jävla förlossningsskada.
#alltserfintut

Jag har råkat ut för en olycka och det känns som benet brutits. Jag ringer vårdcentralen, men de säger att jag ju nyss råkat ut för en olycka. Det är naturligt att mitt ben är svullet och gör ont. Jag ska fortsätta gå lite försiktigt, men ska samtidigt ta det lugnt.

Efter ett par månader kontrolleras benet. Det är fortfarande svullet och gör ont, men sjuksköterskan tycker att det är normalt. Det har ju bara gått två månader sedan olyckan. Det är många som har svullna ben som gör ont efter en olycka. #alltserfintut

Jag ska i vilket fall träna, en slags sjukgymnastik tre gånger om dagen. Det är viktigt att jag gör rätt. Hon är osäker, jag får inte träffa en expert ändå. Det måste man vänta 6-9 månader för - kanske att det läker av sig självt. Jag ska ändå träna tre gånger om dagen.

Jag är förtvivlad. Jag vågar inte träna, tänk om jag gör fel och aldrig mer kan använda benet. Till slut får jag ändå träffa en läkare. Den ser att benet inte kan läkas helt av sig själv. Jag frågar efter röntgen, om det är fler skador, men det måste man vänta med tills det har gått ett år sedan olyckan.

Jag får ett stöd till benet som underlättar vardagen, men snart tycker jag att benet är sämre. Jag ringer igen och frågar efter röntgen och vidare undersökningar men får nej. Det finns bara ett team som röntgar och de kommer till stan några gånger i månaden och just nu inte alls på grund av corona. Och jag ska ju ändå vänta tills det har gått ett år sedan olyckan.

Jag har egentligen framfall. Och vem vet, kanske några andra oupptäckta skador. Vissa dagar är det helt okej, andra kan jag knappt bajsa eller kissa. Jag har en massa sprickor i analen, analfissurer, som inte läker.

Barnmorskan på efterkontrollen sa alltså ”knip”. Jag vågade inte i rädsla att jag skulle förvärra något. Jag kämpade mig till att få träffa en gynekolog som bekräftade att jag hade skador men ändå sa till mig att vänta.

Jag förstår inte varför man ska behöva vänta så länge och innan man får vård.

Jag kämpade mig vidare till att träffa framfallskirurgen i en annan stad. 20 mil bort. Varken hon eller kollegan trodde jag kunde ha muskelskador, jag fick ju bara en grad 1-bristning.
#alltserfintut

Jag födde mitt första barn i juli 2019. Mitt första och enda på grund av endometrios. Min lilla ängel blev till via IVF.

Efter förlossningen kände jag mig lite mörbultad, men tyckte inte det var konstigt. Alla sa att allt hade gått bra, trots att jag sprack och att de hade svårt att avgöra om det var grad två eller tre - ”bara” muskelskador i vaginan eller om ändtarmsmusklerna också var skadade på något sätt.

Jag kunde inte kissa och bajsa på flera veckor. Men på efterkontrollen såg allt bra ut. Jag uppmärksammade även vad jag då trodde var hemorrojder. Men #alltserfintut.

Jag har varit hos läkare på vårdcentralen för mina problem. Jag har fått laxerande medel för att kunna bajsa, utan att vara förstoppad. Känns sådär nu mer än ett år senare att aldrig kunna gå ordentligt på toa men ändå alltid känna att man måste gå på toaletten. Kissa kan jag nu, men ibland måste jag ta i. Jag antar att jag får vara tacksam för att det inte är tvärtom.

Jag är alltid förstoppad och från min ändtarm hänger det ut nånting i hela två centimeter. Jag grät första gången jag såg efter.

Alla läkare som kikat säger att det är en liten flik bara. Ingen har bekräftat att det är en hemorrojd. Om det nu är det. Min egna tanke är att det är en bit av nånting som inte ska vara där, och om jag kikar på hur jag ser ut i spegel så är jag sjukt rädd att det är en bit av en blygdläpp som liksom hamnade där när de sydde mig. För det ser ut som det saknas nånting där det tidigare var blygdläppar. Men självklart kan det vara nåt annat. Men jag tänker på det.

Detta har iallafall gjort att jag inte har haft sex med min sambo sen innan förlossningen. Ni kan ju gissa hur kul det känns. Jag känner mig sjukt osexig som alltid är förstoppad, alltid rädd att bajs ska komma ut om vi har sex och jag vill inte att min man ska se vad det nu är som hänger ut ifrån mig.

Jag har fått tid till kirurg i februari, den blev framflyttad på grund av corona, men nu hoppas jag att det ska bli av. De får kika på mig så börjar vi med vad det som hänger ut är för något.

Resten av sakerna får jag ta sen.

Jag är trött på att få råd att stoppa in fingrar i slidan om man ska bajsa liksom.
#alltserfintut

Innan jag födde barn jobbade jag som skådis och träningsinstruktör. Jobbet som instruktör har jag gett upp helt och hållet, det var för jobbigt att alltid ha ångest när jag skulle hålla pass. Skådisjobbet har jag fått anpassa.

Jag kissar på mig. Ansträngningsinkontinens. En sommar för fem år sedan skulle jag jobba som skådis igen på Astrid Lindgrens värld. Jag har gått hos fysioterapeut specialiserad på bäckenbotten, jag tycker att jag har gjort jobbet med rehabilitering efter förlossningen. Men jag hade nog inte tänkt riktigt på hur mycket jag hade begränsat mig själv. Redan under de första repetitionerna inser jag att det här går ju inte. Jag skulle rida in i en scen och hade så mycket ångest inför repetitionerna. Jag kan inte hålla mig, vad jag än gör. Jag kan inte hoppa, dansa eller springa så som jag vill. Jag blir chockad. Jag börjar ha trosskydd och bindor. Det funkar, men jag oroar mig för att lukta urin.

Ett så himla roligt jobb, men jag kände mig så begränsad. Jag blir ledsen bara jag tänker på det.

I mina vanliga föreställningar, musikteatern, måste jag få hjälp för att övervinna ångesten inför att gå ut på scen. 

I mitt vanliga jobb som musikpedagog där jag hoppar, sjunger och dansar med barnen - blir jag mer återhållsam. Jag lär mig att hoppa och dansa mer stilla, utan att studsa.

Jag platsar för att få göra en TVT - en mindre operation mot ansträngningsinkontinens. Jag har så höga förväntningar på operationen, men när jag testar att ta ut stegen när jag springer känner jag det igen. Operationen har inte hjälpt. Jag känner mig helt urblåst.

Efter några olika försök på hjälpmedel har jag fått en ring i slidan för att stötta upp. Jag kan ändå inte träna för hårt, då läcker jag ändå. Hoppa och springa försiktigt. På det tillkommer det mentala.

Mina muskler utreds överlag just nu. Kan de vara av eller uttänjda och hör det ihop? Det har ju visat sig med åren att fler saker är fel. Jag har mött många inom vården som inte kan svara på vad som är fel.

Jag gillar inte att hänga i luften och inte riktigt veta vad jag ska sikta in mig på. Allra helst vill jag ju bara få leva helt vanligt, utan att tänka så mycket.
#alltserfintut

Jag sitter med tårar i ögonen när jag läser ett inlägg som en barndomsvän skrivit om de förlossningskador hon fått vid sin senaste förlossning.

Oj, vad jag relaterar till det hon skriver! Jag blir lättad men samtidigt ledsen. Lättad för att jag förstår att jag alltså inte är ensam som jag har trott och känt mig. Ledsen för att jag förstår att det är så många fler kvinnor i vårt land som lider, ofta i det tysta.

För några år sedan fick jag mitt andra barn, graviditeten och förlossningen var helt normal. Efter ett par dagar vågar jag mig på att kolla där nere. Allt ser inte riktigt okej ut. Vägen mellan slidan och analen putar ner i slidöppningen. Det är det enda jag märker av innan efterkontrollen. Jag påpekar bulan som putar ut, men jag får höra att #alltserfintut. Tänker att ”jaha det är väl så det ska se ut nu då, min kropp funkar ju åtminstone”.

Men ju längre tiden går märker jag fler saker. Jag kan inte tömma tarmen helt utan får ta hjälp av ”tumtricket". En tumme i slidan för att hjälpa till att ”putta ut” bajset inifrån. När jag och min man ska ha sex första gången så börjar jag gråta. 

Jag märker hur vid jag blivit där nere, känner knappt något. Jag känner mig så okvinnlig och blir rädd att min manska tröttna på mig och lämna mig. Men han försöker att försäkra mig om att det inte är så illa som jag tror. Han blir ledsen för min skull, eftersom jag knappt känner något när vi har sex.

Att använda tampong är nästintill omöjligt då den hamnar snett hela tiden. Står eller går jag för länge får jag som foglossningssmärtor, smärtor i bäckenet. Jag har även fått ansträngninsinkontinens.

Efter mycket om och men söker jag för detta, men #alltserfintut. Jag ska gå hem och fortsätta att knipträna. Vilket jag redan har gjort varje dag i flera månader. ”Läkaren vet väl bäst” tänker jag. Ser det ut som det ska så är det säkert så då. Men jag kan inte släppa det och tänker på det 24/7. Mår dåligt över det.

Men sen läste jag som sagt det där inlägget jag nämnde i början. Där och då insåg jag att det inte alls ser bra ut! Så fort corona lugnat ner sig är det jag som söker för detta igen. Och denna gång ger jag mig inte.
#alltserfintut

Vid första förlossningen bröt jag svanskotan. Jag hade fått ryggbedövning och det var tur det, för annars hade jag inte fött fler barn. Jag hade fruktansvärt ont direkt efter bedövningen släppt och kunde knappt förflytta mig från sittande till stående. En sköterska på BB berättar att det är vanligt. Jag fick så mycket smärtstillande jag kunde få, utan att det skulle påverka amningen.

Bilfärden hem är plågsam. Jag svettas floder och kan knappt andas. På återbesöket veckan efter tar jag upp min skadade svanskota. ”Sånt gör man inget åt.” Jaha. Jag känner mig förvirrad!

För att det inte ska kännas som att svanskotan hänger helt fritt går jag och spänner rumpan. Det ska jag komma att göra i många år framåt. Det är inte heller bra. Det medför väldiga spänningar.

Nio månader efter förlossningen får jag komma till en läkare som faktiskt lyssnar. Jag pratade med ett antal innan dess, minns faktiskt inte hur många. 

Upplevde ingen förståelse. Den här nya läkaren konstaterar att svanskotan mycket riktigt brutits, åkt snett och sedan läkt. Inget man gör något åt.

Idag är det 16 år sedan. Jag har ont. Jag kan inte sitta bra någonstans, förutom där det är riktigt mjukt. Soffan funkar. Höger ben fungerar inte som det ska, jag får domningar i höfter och ben. Det kan till och med stråla upp i ryggen. Ibland kan jag känna hur svanskotan rör på sig - och bonkar till. Det är obehagligt. Jag kan inte göra allt, en vanlig situp är omöjligt för mig. Jag kan inte åka bil längre än två timmar och måste ta många pauser och röra på mig. Jag är rädd för att ramla när det är halt.

Det är en smärta som jag får leva med. Som tröttar ut mig. Jag försöker vara positiv ändå, men det kunde ju ha varit bättre eftervård och förståelse.

#alltserfintut

Jag ådrog mig min totala sfinkterruptur, grad 4-skada, 2004. Jag hade värkar och var öppen nio centimeter när jag fick epidural, ryggbedövning. Mina värkar slogs ut. Trots värkstimulerande dropp kom inte värkarna igång. Plötsligt sjönk sonens värden, nu var det bråttom. Sugklocka och två barnmorskor som låg över min magen och tryckte på - och sonen kom ut.

Jag fick åka ned till kirurgen för att sys. Jag märkte redan där och då att kirurgen och förlossningsläkaren hade noll koll på vad fasen de höll på med. Jag hörde hur de pratade med varandra under operationen ”jag tror att den ska vara där” och ”hmm, kanske så?”.

Åren som följer har jag dagliga problem. Jag läcker avföring, kan inte hålla inne fisar och har knappa två minuter på mig att nå toaletten. Annars gör jag på mig. Kan säga att det har blivit ett gäng olyckor genom åren.

Jag sökte hjälp i flera omgångar men fick bara höra att det ”bara är att knipa så blir det bättre!”. Hur mycket jag än knep (och tro mig, det gjorde jag) så blev det inte ett dugg bättre.

Efter 12 år kom jag tillslut till en gynekolog som lyssnade och sa att ”ja, du har väldigt dåligt knip och något ser inte rätt ut”. Remiss till bäckenbottencentrum. De säger att det inte är så konstigt att jag inte kan knipa. Det finns ju inga muskler att knipa med! De där som trodde att ”den ska vara där” och ”kanske så” när de opererade mig efter förlossningen hade helt missat att fästa tillbaka muskulaturen. De hade bara lagat ihop skinnbitarna.

Operation, sfinkterrekonstruktion, man byggde upp sfinktrarna igen. Efter tretton år. Tyvärr hjälpte inte operationen särskilt mycket. Dessutom tillkom problem med att tömma blåsan. Bäckenbotten har blivit för spänd. Det har blivit bättre med tiden, men inte helt bra. Jag ångrar nästan operationen så här i efterhand.

Okunskapen och oviljan gör mig heligt förbannad. Att ständigt få höra att det ser fint ut, fast det är en massa som är fel är ett rent hån för alla oss kvinnor med besvär. Vi hittar ju inte på. Jag skiter väl fullständigt i hur det ser ut! Det är funktionen som är viktig och den finns ju inte.

Två dagar efter förlossningen bajsar jag på mig. Jag är helt oförberedd på det. Det känns under all min värdighet.

Hösten 2017 födde jag min dotter. Jag fick en sfinkterruptur. Ingen berättade för mig vad det kunde innebära. Jag blir chockad och tittar i broschyren jag fick med mig från BB. I den finns bara en länk till knipövningar, länken funkar inte ens.

Jag måste alltid vara nära en toalett. Jag tar beslut hela tiden som har med min skada att göra. Jag har så kallad urgency, bråttom till toa när jag måste bajsa. Jag läcker gas och soiling. Ja, alltså, att det kan läcka lite bajs. Jag undviker att storhandla, gå på bio, fjällvandra. Jag vill helst inte åka bil långt, vem vet hur snabbt jag kan komma till en toalett? Bättre att ta tåget. Jag har så klart mörka byxor på mig, jag är rädd att det ska synas om jag har läckt om jag har ljusa byxor.

Förutom sfinkterskadan är det ju andra problem också. Jag hatar att ha bindor, men jag läcker om jag har tampong. Sex är inte heller lika bra.

Jag saknar att kunna lita på min kropp. Men det är inte bara det fysiska. Orsaken till förlossningsskadorna var ju förlossningen, när min dotter kom.

Skadorna har påverkat anknytningen till henne. Jag var på väg ner i en förlossningsdepression. Jag träffade en psykolog som lyckades häva den, men jag jobbar fortfarande med anknytningen. Jag saknar att må bra psykiskt.

Vården då? Ja, här kommer min väg.
Efter 2 månader - återbesök. Det har gått för kort tid.

9 månader. Det är fortfarande för tidigt att titta på de vaginala skadorna. Sfinktrarna ska bedömas igen.

1 år efter förlossningen säger kirurgen att allt ser bra ut, levatorer, sfinktrar. Behöver visst lära mig att knipa. Det värsta besöket jag någonsin gjort inom sjukvården.

1,5 år. Jag blir remitterad vidare för mina vaginala skador.

1 år och 9 månader. 3D-ultraljudet visar att jag har skador på sfinktern, skador på muskulaturen (perinealskada) och levatorskada, den djupa muskulaturen.

2,5 år. Jag blir opererad.

Ska det behöva ta över två år? För skador som fanns direkt? Jag blev tyvärr inte helt bra. Striden fortsätter. Jag vägrar att acceptera att man inte kan göra mer åt min skada.
#alltserfintut

Föder mitt första barn 2012, en okomplicerad förlossning där jag blir klippt. Inga besvär efteråt mer än det vanliga onda.

Ett år senare får jag problem med magen. Jag tänker inte tanken att det skulle kunna vara kopplat till förlossningen. Jag får diagnosen IBS. Livet fortsätter.

Jag har alltid varit aktiv. Jag joggar med hunden, kör gruppträningar och dansar Zumba.

2015 föder jag min son. Okomplicerad förlossning även den. Grad 2 - muskelskador som blir sydda, och inga besvär efteråt.

Tre år senare, helt från ingenstans, säger det ”poff” ifrån mitt underliv - tyngdkänsla och konstant känsla av att jag är kissnödig. Även andra sorts obehag från mitt underliv och urinrör. Jag känner mig jätteöppen i mitt underliv och tar in luft konstant. 

Jag pendlar mellan olika gynekologer som ni säkert förstår säger att #alltserfintut. Jag får höra meningar som "slitningar efter barnafödande", "tid för bäckenbottenträning" osv. 

Det är visst omöjligt att det är gynekologiskt, eftersom detta kom så långt efter förlossningen. Jag får i stället en uretritdiagnos, baserat på mina kisseribesvär. Senare får jag diagnosen kronisk inbäddad urinvägsinfektion, kanske för att bakterier kommit in på grund av öppenheten.

Min magkänsla säger mig att bäckenbottenträning inte helt kommer att funka. Detta är något som borde kollas upp ordentligt - med ett 3D-ultraljud, hos en med kunskap och empati. Det går 1,5 år, jag står fortfarande och trampar och slussas mellan gynekologer. Jag kan nästintill inte utföra någon aktivitet, jag har gått upp i vikt då jag har varit inaktiv, jag har problem med både blåsa och tarm. Har inget socialt liv längre då mitt underliv liksom tagit över allt.

Det är så frustrerande att gå och oroa sig för hur allt egentligen står till där nere. Ilska, oro och massa gråt avlöser varandra hela tiden.

Efter drygt två år kommer jag till slut till rätt person. 3D-undersökning, empati, kunskap. Muskler är av, jag blir uppsatt i operationskö. Jag gråter nästan av glädje och lättnad. Jag inbillade mig inget.
Jag var innan det här en sprallig, glad och social tjej och jag vill ha tillbaka mitt liv! Ett liv med mina 2 älskade barn!
#alltserfintut

2010 föddes lilla H. Vid förlossningen gick jag sönder (mycket) och blev sydd på operation. Vid varje gynbesök tar jag upp detta. Jag frågar om allt verkligen är som det ska. Jag har ju en liten känsla av att något inte riktigt står rätt till. Alla försäkrar mig dock om att allt ser så himla bra ut. #Alltserfintut.

Den där känslan av att något är fel är rätt diffus. Jag upplever min mellangård som väldigt tunn, men eftersom jag inte har kollat så noga hur det såg ut innan jag fick barn har jag liksom inget att jämföra med. Det känns obehagligt att simma, det känns som att jag tar in vatten. Och när jag går ut och springer när jag har mens känns det som att menskoppen är på väg ut. Men alla säger ju att det ser bra ut, så det är väl så det ska vara när man har fött barn. Tänker jag.

Jag följer en duktig fysioterapeut på kvinnohälsa på Instagram @BakingBabies, där ser jag en dag ett inlägg om att de söker försökspersoner till en utbildning om förlossningsskador för fysioterapeuter och läkare. Jag anmäler mig och får komma dit.

Där berättar de att jag faktiskt har en muskel som inte syddes ihop vid förlossningen. Jag får också veta att även om jag inte har så stora problem idag kommer den att påverka mig när jag blir äldre och tappar muskelstyrka i övriga muskler runt om. Jag ska få komma till en läkare för ytterligare bedömning.

Äntligen är det någon som tar mig på allvar! Jag sätter mig på pendeltåget och samtidigt som jag är lättad är jag också så himla ledsen och arg för att ingen jag har träffat under alla dessa besök har haft kunskapen. Jag gråter där på pendeltåget.

Läkaren och jag bestämmer att jag ska opereras. Det är snart 1,5 år sedan nu. Då önskade jag att operationen skulle göra att jag får ett hälsosamt underliv hela livet, att jag kan leva normalt och gärna fortsätta lyfta tunga skivstänger även när jag är gammal.

Idag lyfter jag tungt och känner att det mesta fungerar. Jag önskar att jag hade haft mer koll på hur min snippa såg ut innan jag fick barn. Alla borde ha en snippspegel från det att de är unga.

Själva förlossningen var allt man kan önska sig. Jag är euforisk direkt efteråt och tänker ”wow vilken häftig grej! Det här vill jag göra om!” Det känns som två helt skilda situationer, själva förlossningen och vad som hände efteråt.

Ett antal personer undersöker mig. De viskar. Jag bryr mig inte, jag är så lycklig! Efter fyra timmar rullas jag iväg till operation. När alla förberedelser är färdiga avslutar läkaren med att säga mitt namn och sfinkterruptur grad 3. Jag fryser till is. Sfinkterruptur?! Jag jobbar själv som sjuksköterska och förstår ju både vad sfinkter och ruptur är. Jag blir livrädd! Hur många grader finns det? Hur illa är det? Hela min värld går under. Tårarna börjar rinna ner för mina kinder men jag får inte fram ett ljud. Jag hör hur de pratar när de syr och av deras samtal att döma känns det som att hela mitt underliv är söndersprängt och att de sitter och lappar ihop köttslamsor.

Ingen pratar med mig om min skada. Efter att ha brutit ihop får jag träffa en läkare som säger ”Äsch då, det är inte så farligt. Du sprack lite, ända ner mot ändtarmen men det är lagat nu och i princip alla blir helt bra”.

 Jag tjatar till mig en undersökning, ”#alltserfintut”.

Nu i efterhand vet jag att allt inte såg fint ut och att alla inte blir helt återställda.

Fem år senare och otaliga besök inom vården där ”allt sett fint ut” har jag blivit erbjuden operation på en specialistenhet. Kosmetiskt ser kanske allt fint ut, men på insidan finns typ inte en enda muskel. Man har sytt så att det ska se fint ut vid första anblick.

Min vardag har ställts upp och ner. Saker jag tidigare tyckt om har jag fått sluta med. Min bäckenbotten klarar inte av det. Jag har ständig ländryggssmärta, läcker dagligen urin och känner mig som en gammal tant med inkontinensskydd. Skäms. Klarar inte av att leka och lyfta mina barn som jag vill.

Min sambo hade svårt att förstå hur mycket allt har påverkat mig, såväl psykiskt som fysiskt. Så här sitter jag nu. 31 år, småbarnsmamma, sjukskriven för utmattning och nyseparerad från barnens pappa. Allt går inte att skylla på förlossningsskadan men den har haft större betydelse i det hela än vad många kan tro.
#alltserfintut

Tre förlossningar. Efter varje förlossning sa personalen att din kropp och ditt underliv är gjort till att föda barn. De hade fel.

Redan efter min första förlossning 2011 försvann min kropp, mitt underliv. Ingen synlig skada, men jag kände något. Något måste vara fel.

2013 och min andra förlossning. Ingen ”synlig bristning”. Men mina besvär blev värre. Min kropp blev ett monster. Jag sökte mig till sjukhuset. Jag tänkte att nu måste de bekräfta det jag känner i mig. Besöket slutade med att de sa #alltserfintut. ”Du får knipa och ladda ner knip-appen så ska du se att det du känner försvinner.” Sagt och gjort.

Jag kämpade på och gick med jämna mellanrum till gynekologen för att se om mitt knipande hade gjort någon skillnad. Själv kände jag att mina problem blev värt ju mer jag knep.

2018 och min tredje förlossning. Jag fick ”bara” en grad 1-bristning. Alltså bara en bristning i huden, inga muskler. 

Efter den här förlossningen började helvetet.

Jag kunde inte ha samlag, kunde inte bajsa, kunde inte träna. Jag sökte mig återigen till sjukhuset. Nu kände jag att jag inte kan leva så här. Jag avslutar allt om det är så här livet är tänkt att vara. När jag berättade att mitt underliv tagit över allt så lyssnade äntligen en underbar överläkare på mig och skickade remiss till en av de bästa specialisterna i landet.

Hon visade mig och bekräftade det jag har känt sedan 2011. Att jag behöver göra en mellangårdsplastikoperation och en bakre plastik. Hela inre muskulaturen måste byggas upp.

Hon berättade också att alla knipövningar jag har gjort har förstört vissa muskler. Hon hoppas att jag ska få tillbaka mitt underliv till 70 procent. Att höra det känns helt fantastiskt. Nu väntar jag på min operation som kommer inom någon månad och nu är jag en förväntansfull trebarnsmamma med hopp om livet.

Alla som träffar mig på avstånd skulle nog kalla mig glad och trevlig, men mycket visar jag inte utåt. Konstigt med en simlärare som gråter hela tiden, eller hur?

Efter att jag fött båda mina första barn är jag så lycklig. Men efter andra börjar jag känna att jag inte kan hålla tätt. Och jag har en tyngdkänsla, speciellt när jag sitter på huk för att hjälpa barnen. Jag söker inte hjälp. Jag antar att det är normalt. Jag har fått två vackra barn och livet är komplett.

Jag blir gravid igen - drömmen om tre barn kan bli sann! Men graviditeten blir ett utomkvedshavandeskap och slutar i akut operation. Nio veckor senare får jag reda på att jag är gravid igen, och jag är helt slut. Nu är jag rädd. Rädd för att dö och för att inte orka. Jag orkar inte.

Efter tredje barnet kommit känner jag mig ofta helt värdelös på att vara mamma. Mina barn förtjänar bättre än en ständigt utmattad mamma som inte orkar glädjas med deras framgångar. Kanske vore livet för dem bättre utan mig? Deras pappa är ju underbar! Jag har tre friska barn, men ibland känner jag mig inte ens tacksam för det.

Inom ett år händer det igen - jag blir gravid. Trots spiral. Jag är tänker att mitt liv är slut. Aborten är det svåraste beslutet i mitt liv.

Nu läcker jag varje gång jag försöker springa med barnen eller brottas med dem i gräset. Skammen när man som förälder bara ”tittar på” och inte är med i leken på lekplatsen. Jag begränsas nästan varje dag.

Jag missar så mycket i mina barns liv och gråter så mycket i det tysta över det. Men #alltserfintut inför alla andra. Och det säger de inom sjukvården som jag har träffat också. Vid ett besök på BVC börjar jag gråta hysteriskt över att barnet inte är exakt på kurvan. Jag är en usel mamma, det är därför! Jag har en förlossningsdepression. Jag får KBT, en slags terapi, och verktyg för att förstå mitt eget värde och hantera min ångest.

Idag känns mina hemska tankar om mig själv och min förmåga att vara mamma absurda. Nu förstår jag att min kärlek är allt de behöver.

Mina fysiska besvär är kvar men lättare att hantera när jag mår bättre psykiskt. En dag ska jag ta mig till läkaren igen för att begära hjälp för mina problem. När jag orkar.

Innan jag blev gravid hade jag kämpat med vestibulit i 8 år. Jag var därför livrädd att få en förlossningsskada och ännu mer problem med mitt underliv. ”Det är så liten risk, det händer inte dig”, sa min barnmorska. Jag sköt rädslan åt sidan och försökte tänka positivt.

Förlossningen blev en smärtsam men fantastisk upplevelse. Jag kände mig stark och hade kontroll. En "skolboksförlossning". Men det som inte fick hända hände. Trots att allt gick så bra blev jag en av alla i statistiken som drabbades av en allvarlig förlossningsskada. Jag fick en grad 3-bristning och hela världen skakade under mig när verkligheten började sjunka in. Jag försökte trösta mig med att nu hade jag en skada som måste tas på allvar av vården. Jag ska inte behöva kämpa på samma sätt som med vestibuliten. Nu har jag ju en klar diagnos.

I 1,5 år efter förlossningen präglades min vardag av konstanta smärtor. Skadan begränsade mig i nästan allt. I början kan jag inte gå utan att få ont, senare är det träning och sex som gör mest ont. Jag har varit begränsad i sexlivet tidigare, men detta var på en ny nivå av smärta. 

Men enligt vården var det inget konstigt. Den hjälp jag hade trott på fanns inte heller denna gång. Nu var mina problem än mer komplicerade än ”bara” vestibulit. Det var inte det att jag inte fick en läkartid när jag sa att något kändes fel, men rådet var hela tiden att bara ge läkningen tid. Verktygen som visade sig finnas därute fick jag leta efter på egen hand.

Det var det svåraste året i mitt liv både psykiskt och fysiskt, men efter många bakslag läkte kroppen till en nivå som jag kunde lära mig att leva med. Jag vet inte hur läkningen hade gått utan det stöd jag fått från andra som drabbats av liknande skador och som delat sina berättelser. Det finns en tröst och någonting stort i att inte känna sig helt ensam, samtidigt som det är tragiskt att vi är så många. Ofta fylls jag av ilska när jag tänker på eftervården och på allt som kunde ha gjorts bättre för mig och andra. Det gör ont i mig att tänka på alla som tvingas leva sina liv med förlossningsskador som gör ont och begränsar de saker i livet som för andra är så enkelt och tas för givet.

Första och sista förlossningen. Jag gick i terapi eftersom jag var så himla rädd för att bli skadad i underlivet. Jag ställer tusen frågor. "Hur ska ni förhindra förlossningsskador?” Vilken hjälp kan man få ifall man skulle råka ut för det?" Jag får luddiga svar. En läkare skämtar och säger att "ni är rädda för att de är för stora, vi är rädda för att de är för små!". Jag sitter där, alldeles för tung och obekväm för att se det roliga. Svaren gör att varningsklockorna ringer och jag köper en dyr förlossningsförsäkring.

På förlossningen står inte allt rätt till. Jag får värkstimulerande dropp. Jag har ingen paus i värkarna, skriker mig hes efter hjälp och svimmar. Jag vaknar i helvetet igen. När barnets kropp äntligen kommer fram känner jag hur det går sönder inuti. Grad 2. Många stygn.

Trots en djup förlossningsdepression är jag ändå optimistisk två månader efter förlossningen. Ja visst, det droppar lite urin, men det kunde ju ha varit värre! Barnmorskan säger på efterkontrollen att jag kniper starkt och att det ser fint ut. Jag har ingen anledning att tro något annat.

Åtta månader efter förlossningen stinker jag urin vid toabesöken om jag har skrattat, burit tungt eller ansträngt mig. Nu börjar det även kännas som en tyngd därnere och jag får svårt att få ut avföring. Jag ringer till försäkringsbolaget. Personen jag talar med vill att jag ska ringa till vårdcentralen först. Jag bryter ihop. Det är jobbigt att prata om underlivsproblem med en främmande person.

Jag får tid att tänka efter. Vad skulle en man ha sagt? "Det är okej att jag stinker urin och har svårt att gå på toa, det finns värre saker!". Nej jag tror faktiskt inte det. Jag peppar mig själv att driva det här vidare.

Jag ringer igen. Trots att jag gjort en skadeanmälan på nätet är jag ändå tvungen att förklara mina besvär på nytt. Jag säger att nu måste jag få hjälp. Jag bokas in två dagar senare på en klinik långt bort. 6700 kronor kostade försäkringen. Äntligen ska jag få hjälp...hoppas jag. Jag har fler frågor nu än jag hade innan förlossningen. Är det inte sjukt att vi inte har kommit längre? Tänker någon protestera mot det här, och var skriver jag i så fall på?

2010. De sista fyra månaderna av min graviditet går jag med kryckor stora delar av tiden. Jag har nämligen ganska mycket foglossning, som det kallas, bäckensmärta. Tensapparaten som stimulerar nerverna för att dämpa smärtan lindrar, men inte mycket mer. Jag arbetar som idrottslärare, är tränare inom föreningslivet på fritiden och är och har alltid varit mycket rörlig och aktiv. Men det blir bättre efter förlossningen.

2015. Andra barnet är på gång. Jag blir sjukskriven de sista två månaderna. Jag går med kryckor i snön.

Foglossning och bäckensmärta förknippas ju med graviditet. På 1177 står det att ”smärta brukar försvinna efter förlossningen”. Nu, ganska exakt fem år senare kan jag fortfarande inte ens springa 1 km utan att höften värker, ländryggen låser sig och att jag tvingas gå med smärta flera dagar efteråt.

Jag har besökt ett antal fysioterapeuter som säger att det med sannolikhet kommer från andra förlossningen. Jag minns inte så mycket från den, mer än att jag hade fruktansvärt ont och att det var mycket folk på rummet. Fysioterapeuterna säger att jag måste träna. Jag får olika övningar och program varje gång. Men smärtan består.

Jag kan inte vara så aktiv som jag varit tidigare i livet. Tråkigt. Det är tråkigt att inte spontant kunna springa en runda, i stället måste jag fara till ett gym eller en simhall. Jag upplever mig som mer inaktiv!

På jobbet har jag fått ta fler lektioner i Svenska, som jag också är lärare i. Kroppen klarar inte det fysiska när jag har lektioner i Idrott och Hälsa lika bra. Vilket är supertråkigt!

Jag har alltid tänkt att som idrottslärare kan jag vara en aktiv förebild, utan att vara elitidrottare. Men när kroppen inte samarbetar känner jag mig så mycket äldre än vad jag är. Det är inte den kropp jag vill ha eller den kvinna jag vill vara!

Jag äts upp av ensamheten. Min sprudlande dotter är nästan 3 år och det känns som alla andra har gått vidare men jag står kvar. Fortfarande med fysiska och psykiska trauman från förlossningen som inte blev som det var tänkt.

Jag var förlossningsrädd men när dagen kom dansade jag och min sambo på förlossningsrummet. Jag känner mig lugn. Efter några timmar kommer barnmorskan in och tvingar ner mig i gynläge, på rygg, trots att jag inte vill och nu ska bebis ut. Barnmorskan är inte bekväm att jobba i andra ställningar. Kanske spelar kvällens överbeläggning in. Min dotter mår bra, men ändå pressar de på min mage. Jag spricker. Hela vägen in och hela vägen ner till sfinktern. Ut kommer min lilla dotter. Barnmorskan är osäker på min skada men bestämmer sig ändå för att sy mig på förlossningsrummet. Djup vaginalruptur och grad 2 står det i journalen.

Två veckor efter förlossningen har jag ingen känsel från navel och ner till anus. Hela mitt underliv är avdomnat och instabilt. Jag kan inte bajsa och urinen rinner rakt ur mig oavsett om jag är på spårvagnen eller på toaletten.

Efterkontroll. Jag vädrar mina symptom men det finns ingen hjälp att få. Bara att knipa med mitt avdomnade underliv.

Efter fyra månader av gråt, krystande och att och gräva ut bajs med fingrarna spricker min tarm.

Jag blir överspänd. Knipet har inte läkt min kropp, utan gett mig mer smärtor. Nervskador, säger gynekologer, men det står inget i journalen. Den som kan utreda är neurolog, dit får jag ingen remiss.

Efter flera #alltserfintut får jag till svar att min mellangård också läkt fel - muskelskador! Operation kan planeras men jag måste få bukt med mina kroppsliga smärtor först.

Nervskadorna gör att jag inte kan sova ordentligt och denna tid är som ett svart hål. Det leder till depression och jag går in i väggen. Jag tänkte då ofta att livet för min familj hade varit bättre om jag inte fanns.

3 år. Min sambo masserar mig varje kväll för att minska mina smärtor. Jag gråter om jag går förbi skylten "förlossning", får ont i magen om någon blir gravid. Jag vet inte om jag själv vågar bli gravid.

Jag känner mig så ensam och jag är den som måste orka för att få hjälp.

Under den ”enkla” förlossningen avtar mina värkar. Sedan plötsligt är det dags att krysta. Krystar och krystar. I två timmar sitter min dotter fast vid blygdbenet. Jag blöder massor. Min sambo blir chockad. Till slut kommer hon ut med hjälp av tre barnmorskor som ligger på min mage och trycker. Väl på mitt bröst ska livmodern och allt blod ut. En av barnmorskorna trycker hårt på min mage flera gånger, det gör fruktansvärt ont. Det gör mer ont än hela förlossningen. Än allt.

Det är mycket trasigt, men #alltserfintut ändå. De diskuterar fram och tillbaka hur de ska sy och göra. Det tar tid innan de är klara. När jag ska kissa märker jag att hela mitt underliv hänger och är svullet ner till knäna.

I fyra dagar är vi på avdelningen, varje dag, flera gånger om dagen, kommer en barnmorska in för att trycka ut blodet ur livmodern. Fruktansvärd smärta. De säger att allt har gått bra och vi får åka hem. Ingen undersökning, jag antar att #alltserfintut.

Skav och tyngdkänslor, jag känner mig ”öppen och stor” i slidan, känner hur luften åker ut och in. Det gör ont över ett år att göra nummer 2, jag kissar på mig ofta, läcker ännu oftare, enorm vidhetskänsla och läcker mens när jag har tampong. 

Trots knipövningar blir inget bättre. Det går inte att knipa av när jag kissar.

Jag har besökt ett antal fysioterapeuter som säger att det med sannolikhet kommer från andra förlossningen. Jag minns inte så mycket från den, mer än att jag hade fruktansvärt ont och att det var mycket folk på rummet. Fysioterapeuterna säger att jag måste träna. Jag får olika övningar och program varje gång. Men smärtan består.

Jag kan inte vara så aktiv som jag varit tidigare i livet. Tråkigt. Det är tråkigt att inte spontant kunna springa en runda, i stället måste jag fara till ett gym eller en simhall. Jag upplever mig som mer inaktiv!

På jobbet har jag fått ta fler lektioner i Svenska, som jag också är lärare i. Kroppen klarar inte det fysiska när jag har lektioner i Idrott och Hälsa lika bra. Vilket är supertråkigt!

Jag har alltid tänkt att som idrottslärare kan jag vara en aktiv förebild, utan att vara elitidrottare. Men när kroppen inte samarbetar känner jag mig så mycket äldre än vad jag är. Det är inte den kropp jag vill ha eller den kvinna jag vill vara!

Jag födde mitt första barn för fem år sedan nu och jag har två berättelser om vägen till att få hjälp.

Förlossningen går bra och jag sys bara med 2-4 stygn. Men en tid efteråt så känner jag att det är något som inte stämmer. Det känns som att ändtarmen buktar ut mer än vanligt och att jag behöver gå och bajsa väldigt ofta. Som mest kan jag behöva springa på toaletten åtta gånger på en dag. Jag har hemorrojder också och det blir till slut outhärdligt.

Jag pratar med barnmorskan om det kunde vara relaterat till förlossningen men får till svar att det är osannolikt. Jag får till slut diagnosen överaktiv tarm. Jag får tabletter att äta för att hålla magen i schack. Några år senare väntar jag mitt andra barn och det lugnar ner sig till normal tarmaktivitet.

Jag har ny barnmorska och frågar även henne om det kunde ha varit förlossningsrelaterat, men hon trodde inte heller det. Tack och lov är det bättre nu. Kanske att det har läkt sig själv. Vad det än beror på är jag tacksam för det.

Där hade min berättelse kunnat vara slut, men parallellt har jag känt något som skavt i underlivet. Något som kom i kläm efter förlossningen. När jag nämnde det för barnmorskan såg hon att blygdläppen hade delat sig. Den större biten låg och skavde mot slidan. Värst är det när jag går eller cyklar, men den är också i vägen när jag har sex.

Tid på kvinnokliniken - remiss för operation. Men det är bäst att vänta till att jag har ammat klart eftersom jag ska sövas.
Jag ammar klart, barnet är två år, jag ringer igen. ”Ska du ha fler barn?” Jo, men det vill jag ju. Då är det bäst att vänta tills jag har fött klart.

Två missfall och äntligen en bebis. Jag kontaktar kvinnokliniken igen. ”Detta fixar vi utan sövning, det går med lokalbedövning.”

Tänk om jag hade träffat den läkaren första gången, då kanske jag hade sluppit detta skav i fem års tid.

Äntligen fick jag åtgärdat det. De tog helt enkelt bort den större delen av blygdläppen och sydde ihop. Nu kan jag göra allt som jag vill utan att det skaver, är i vägen eller orsakar problem.
#alltserfintut

På förlossningen ser allt fint ut, bara några ytliga bristningar. Att jag har så ont att jag knappt kan sitta eller stå upp flera veckor efter förlossningen är "helt normalt". Inget konstigt alls med att jag är tvungen att hänga över skötbordet och låta det bära en del av min tyngd för att jag ens ska klara av att byta blöja.”Framfall? Det är väldigt ovanligt, det har du garanterat inte".

Min mamma får hjälpa mig för att jag ska klara av att ta mig till BVC som ligger 200 meter bort. Be om sjukskrivning? Jag tänker aldrig ens tanken, allt hade ju "gått så bra".

På efterkontrollen ser allt fint ut. "Men du ska göra knipövningar, glöm inte det".

Vi bor i en lägenhet med en dryg halvtrappa från entrén upp till hissen. Jag försöker få styrelsen att installera rampskenor till barnvagnen men får till svar "min fru bar vagnen upp och ner när vår dotter var liten, det gick fint".

Hos överläkaren på kvinnokliniken ser allt fint ut, trots att jag är tydlig med min misstanke om att jag drabbats av bristningar som inte upptäckts. "Men du ska göra dina knipövningar, glöm inte det.”

Ingen kommer på tanken att guida mig vidare till en fysioterapeut. Jag gråter mig till en tid hos en. I nio månader är jag tvungen att försöka lära mig knipa innan jag förtjänat en remiss till ett ultraljud.

De första gångerna blir jag lättad av att få höra att #alltserfintut. Jag vill ju så gärna att det ska bli bra om jag bara ger det lite tid. Med tiden inser jag att det omöjligt kan vara bra. Det går inte att knipa med muskler som inte finns.

Flera år senare och efter en enormt krävande kamp har jag lyckats ta mig via en egenremiss till en av de bästa läkarna i landet. Att få höra "jag förstår att du har problem" är en enorm lättnad. Jag är oändligt tacksam över att bli opererad av en läkare med tillräcklig kompetens. Den djupa muskulaturen som har släppt, levatorskadorna, går inte att laga. Det får jag leva med och anpassa mitt liv efter.

Min förlossning finns förmodligen med i statistiken som helt problemfri. I verkligheten fick jag allvarliga skador och tvingades kämpa på egen hand i flera år för att få rätt vård. Det borde inte behöva vara så här.

1987. Mitt första barn är på gång. Jag får förvärkar i vecka 32. Min granne som är i vecka 43 kör mig i rullstol på sjukhuset. På mig syns det knappt att jag är gravid och hon ser ut som en dubbel luftballong. Du kan säkert se humorn i det.

Rädd för smärtan kommer jag in till något så speciellt som en elak barnmorska. ”Det är inte värkar, utan bara tjuvnyp. Mina barnbarn hade bättre värkar än du.”
Jag får smärtstillande och sambon jag vilar när smärtan lagt sig något. Barnmorskan kommer in och smätter mig hårt på magen. Jag flyger upp skärrad och oförstående. ”Barnet sover, det får inte sova!”
Någon timma senare sätter krystvärkarna in. Om och om igen får jag höra att jag har så dåliga värkar. Jag är förstföderska och tror så klart att det det är mitt fel. Efter tre timmars krystvärkar inser de att barnet fastnat. De försöker stoppa värkarna och rummet fylls av läkare och sjuksköterskor. Blodet skvalar och min sambo ställer frågan till mig som han först ställt till läkarna utan att få svar. ”Vad är det som händer?” Plötsligt avtar både mina och dotterns hjärtslag. 

Avtar, minskar och försvinner. Jag hör fortfarande att jag har dåliga värkar. Jag får panik, ”vad gör jag för fel?!”.

Akutsnitt. Det krävs två läkare att få ut min dotter. Hon sitter fast hårt, men de lyckas.
När jag vaknar är vi båda uppblåsta av ödem efter ansträngningen. Jag är säker på att min dotter hatar mig. Det är mitt fel, med mina dåliga värkar. Jag går in i en förlossningspsykos.

Hon får kolik - i min psykos tolkar jag det som att hon hatar mig. Jag skriker ikapp med henne i förtvivlan. Jag tar i henne så lite som möjligt, hon hatar ju mig, hennes pappa får ta henne i stället. Jag försöker hålla skenet uppe, jag vill inte visa upp ännu ett misslyckande. Att mitt barn inte älskar mig.

Förlossningspsykosen varar i ett år. Den har påverkat vår relation för alltid.

Jag önskar att vi hade fått njuta av den där tiden. Tänk om någon hade sett mig. Tänk om jag inte hade blivit skuldbelagd under tiden jag födde barn. Hur har det det blivit då? Att få barn skulle ju vara en sådan lycka. Jag hade helt enkelt misslyckats även där.

Jag har alltid tränat mycket. Jag var ledare för skivstångspass på gymmet. Jag trodde inte att mina graviditeter skulle stå i vägen för att jag skulle kunna fortsätta med det.

Jag fortsätter träna efter jag har fött mitt första barn, men jag känner redan då att det inte står helt rätt till med magen. Den putar och jag får ont i ländryggen när jag ökar belastningen. Efter andra barnet blir det värre.

Jag ser konstant gravid ut. Barnmorskan på återkontrollen säger att #alltserfintut och att det är normalt att magen inte går tillbaka och att kroppen förändras. ”Ge det tid.” Jag ger det tid. Tränar.

Jag är så frustrerad. Arg. Ledsen. Vad är det för fel på min kropp? Jag försöker ju vara stark, men får ont i ryggen. Jag som är så van vid att träna och nu bara vill komma tillbaka kan inte ens bära mina barn. Jag skäms för att jag har ont. Sörjer att jag inte kan vara den mamma jag vill vara.

Kanske tränar jag för hårt för delningen av mina magmuskler blir större. Jag försöker hålla pass, men det går inte. Jag inser att jag har delade magmuskler - diastas.

Jag söker mig till vårdcentralen. Läkaren förstår att det är fel. Remiss vidare till bråckläkare. Bråck konstateras men min magmuskeldelning anses vara normal. Det är 7-8 cm mellan musklerna. ”En operation hjälper föga”, säger läkaren. Det finns forskning som stöder det, men inte all forskning.

”När kommer tredje då?” glada tillrop för min graviditet. Men jag är inte gravid, det är mina tarmar som kommer ut ur magen. Jag gör allt för att dölja min mage. Kläder som trycker in magen, gördlar. Jag mår dåligt. Jag skäms. Samlivet stryker med.

Vården bekostar inte någon operation, den anses vara kosmetisk. Min gravidförsäkring gör det inte heller. Jag blir förbannad, men vad hjälper det?

Jag orkar inte leva så här. 100 000 kronor kostar det. Jag opereras privat.

Operationen har förändrat mitt liv. Nu är det två år sen och jag är så tacksam att jag hade möjligheten. Långt ifrån alla har det. Jag har fått tillbaka livet. Livsglädjen. Känslan att kunna vara stark i min kropp. Jag som också lever för träning, utöver mitt jobb och familj, kan nu hålla skivstångspass utan smärta igen.

En sommardag kommer min dotter till världen. Hon är stor. Strax över 5 kg och 54 cm lång, men jag får ”bara” en grad 2-bristning. Men jag blöder. Det bokstavligen forsar blod ut ur mitt underliv när barnmorskan sytt ihop mig. Jag kräks och skakar. Jag frågar min barnmorska i ren panik ”du låter väl inte mig dö nu?!”. Jag förlorar 3 liter blod, men jag lever.

Hemma gråter jag för allt. Min kropp är urlakad. Jag träffar en psykolog. Sakta men säkert blir jag piggare och gladare. När min dotter är tre månader har jag slutat gråta.

Där hade min historia kunnat sluta. Men när min dotter är 18 månader förstår jag att historien kring min förlossning fortsätter, jag upptäcker #alltserfintut på Instagram. Jag läser om en tjej som beskriver sin vardag. Den liknar min vardag. Det är alltså inte normalt.

Jag måste ha den största menskopp som finns. Allt annat bara glider ur mig, vilket denna med gör iblandJag kan knappt rida på min häst längre, när jag ska trava läcker jag urin. 

Jag har ont i höfterna nästan jämt. Jag blir bekant med det så kallade tumtricket, där man rent av stoppar in tummen i slidan för att hålla emot på insidan för att få ut bajset. Groteskt. Måste alltid ha laxermedel hemma. Jag tar in luft. Har svårt att stå utan att korsa benen för annars känns underlivet tungt.

Jag träffar en gynekolog, men #alltserfintut. Jag blir förkrossad, jag är alltså inbillningssjuk. Hon ber mig träna. Jag köper en svindyr bäckenbottentränare. Den glider ur mig.

En till gynekolog. Han bekräftar mina problem, det är inte normalt, men säger att det ändå ser fint ut. Antagligen inga muskelskador. Jaja, skönt ändå. Ska få göra en inkontinensutredning.

Kort därefter träffar jag en fantastisk fysioterapeut. I min journal står det att hon känner en insjunkning i levatorplattan och att musklerna inte gör som de ska, inte heller när hon hjälper mig med hur jag ska knipa. ” Helt utebliven knipförmåga.” Inte ens när jag hostar och musklerna ska agera reflexmässigt.

Vi har bara börjat utreda. Om det är permanent eller tillfälligt vet vi inte ännu, men det har gått lång tid sen förlossningen. Innan jag går säger hon ”du är inte inbillningssjuk, allt ser inte fint ut".

På förlossningen har jag ingen bra känsla för den sista barnmorskan. Hon säger att pojken mår dåligt. Det gör han inte, men jag krystar utan att ha värkar. Ingen håller emot, jag spricker helt och barnet kommer nästan i marken. Jag är hemma någon dag innan jag tvingas återvända i ambulans. Blodförlust och en del av moderkakan kvar. Det stod redan i min journal.

Återbesök. Barnmorskan klipper något stygn men ”#alltserfintut”.

De första sex veckorna ligger jag bara ner. Jag har ständigt smärtlindrande gel i underlivet. Blåaktig i ansiktet. Blodbrist. Allt är en dimma av smärta, skam, misslyckande. Min mamma är hos mig hela tiden och lägger min son till bröstet när han är hungrig. Jag får inte bära mer än fem kilo. Min son väger fem kilo efter bara någon vecka.

Efter en liten tid känner jag mig pressad att ha sex igen (smärtlindrande, bedövande gel på recept!). Det känns konstigt, minimalt och köttigt. Jag blir gravid.

Ny förlossning. Det går bra! 9 månader senare opereras jag. Trasiga muskler och minimal mellangård. Jag får komplikationer och det blir flera turer in akut. 

Den sista är jag på väg att stryka med. Jag krystar ut koagulerat blod, klumpar stora som 1,5 liters läskflaskor. Skräcken. ”Kommer jag aldrig få se mina barn igen?” Blodtransfusion och operation. Den tidigare operationen går upp. På återkollen får jag höra att utseendet inte är viktigt. Jag lever. Jag får nöja mig med två snipphål - who cares?

Jag bryr mig. Jag tjatar mig till nya operationer. Sex stycken. Alla med komplikationer. Jag blir inte bra.

Jag föder mitt tredje barn. Kejsarsnitt. Det bästa jag varit med om.

Det blir en operation till, hos en av få specialister i landet. De gör en sfinkterrekonstruktion. Hur resultatet blir vet jag inte ännu. Men jag har bara ett snipphål nu. Det är en förbättring.

Jag är numera ensamstående. Det blev för många prövningar. Jag vågar inte dejta. Det känns svårt med närhet och sex. Jag tänker på att inte leva, men jag kan inte överge mina barn.

Efter att ha levt med ofrivillig barnlöshet kände jag ändå att priset var högt att föda barn. Orättvist. En del kan vara både mamma och kvinna, men tydligen inte jag.

Lyckan när vi mot alla odds blir gravida är obeskrivlig, men jag blir samtidigt rädd för att föda. Jag har mardrömmar, dödsångest och kan inte äta eller sova. Jag frågar om kejsarsnitt men det viftas bort ”Det är bättre att låta naturen ha sin gång”. Jag får träffa psykolog och auroraläkare, specialist för förlossningsrädda. De utgår från min journal. Där står inget om mina tidigare trauman från barndomen. Ingen frågar vad som egentligen orsakar min dödsångest. Det blir en vaginal förlossning.

Jag tror att jag ska dö genom hela förlossningen, men som genom ett mirakel överlever vi. Jag sys då jag hade spruckit ”lite grann”. Barnmorskan är inte nöjd och en kollega som ska vara lite av en expert gör om det.

Väl hemma förstår jag att något är fel. Det känns som att mina inälvor ska glida ut ur vaginan närsomhelst. Jag bajsar på mig och har fruktansvärda smärtor i hela ryggen, ner på vänster sida och ända ut i tårna. Jag saknar känsel bland annat i blygdläppen och har blivit för tajt sydd. Det känns som att jag ska spricka upp varje gång jag går på toaletten. Något samliv finns inte på kartan. Jag skäms. Jag berättar inget om mina problem, inte ens för min man.

Jag lever som en fånge i mitt hem. Jag som var en väldigt social tjej slutar att träffa vänner och bekanta. Jag vill inte att jag ska kissa eller bajsa på mig hemma hos dem.

Till slut bryter jag ihop och tar mig till bäckenbottenenheten. Där konstateras många skadade muskler och en nervskada. Jag opereras och vissa saker blir bättre. Andra sämre. Men jag har bara bajsat på mig två gånger sedan operationen.

Jag har fått diagnoserna PTSD och förlossningstrauma. I veckan ringde min psykolog och berättade att jag har fått beviljat kejsarsnitt. Det vill säga om jag vågar bli gravid och föda igen. Jag önskar ett syskon till min son, men mardrömmarna och panikattackerna jag får av att se gravida får mig att backa.

Jag önskar att jag ska kunna släppa sorgen över att jag inte minns min sons första levnadsår. Att kunna titta på foton av honom som nyfödd utan att bryta ihop. Jag vet att min kropp aldrig kommer att läka helt, men jag hoppas att min själ åtminstone ska få läka något.

En annorlunda berättelse, men en påminnelse om att du ska lyssna på dig själv om något känns fel. Jag hade tur att det inte blev värre än det blev

Jag födde barn för snart ett år sen. Min dotter roterade inte helt, så axeln satt fast lite och jag får en bristning grad 3 som sys på operation. När folk frågar mig hur förlossningen gick svarar jag att den gick bra. För det gjorde den verkligen. Undersköterskorna och barnmorskorna var helt fantastiska och ut kom en underbar liten minimänniska. Det var efter den där operationen det inte gick så bra.

Efteråt gör det ont. Väldigt ont. Jag känner en tyngdkänsla i underlivet och då och då gråter jag för att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men jag får ju höra att det ska gå över. Jag litar på det. Så jag äter Alvedon och Ipren - hela tiden.

Jag går till fysioterapeuten som kollar hur jag kniper när såren äntligen läkt. Men det känns fortfarande konstigt och fel. Underlivet kliar hemskt emellanåt och jag skäms för jag känner mig så oren.

När det har gått sju veckor efter förlossningen känner jag att det är något mellan benen som känns som att det ska komma ut. Och det gör det också. En gråsvart klump som luktar förfärligt. Jag får panik. Väl hos gynekologen konstateras det att läkaren som opererade mig har glömt en operationsduk i mig. Det är den som legat och irriterat därinne i sju veckor. Den nämnda läkaren är på plats. Efter undersökningen får jag höra att #alltserfintut och om hon fick säga det själv hade hon gjort ett väldigt bra jobb. Jag är inte lika imponerad. Däremot är jag otroligt tacksam för att jag inte fick en kraftig infektion på grund av den kvarglömda operationsduken inuti mig. Alla mina besvär försvann dagen efter.

Jag har mått psykiskt dåligt av detta. Jag har känt mig äcklig. Jag var rädd för att ha sex för att det skulle göra ont ändå, men det här fick mig att känna mig rutten inifrån. Äcklig. Jag blev på något sätt snuvad på första tiden med liten. Jag skulle ha lyssnat mer till rösten som sa att något var fel. Men jag väljer att minnas alla duktiga som tog hand om mig. Idag är det så bra som det borde vara och jag kan njuta av att vara mamma.

För drygt ett år sen födde jag min son. Det var en snabb och bekymmersfri förlossning, vilket jag blir påmind om varje gång jag söker vård. Men allt i den där bekymmersfria förlossningen står inte med i journalen. Jag blev klippt, tappad på urin, jag kunde inte kissa. Och de sa då att det var en 2:a gradens bristning, alltså muskelskador - i journalen står det grad 1. I över ett år har jag haft problem med kisseriet och allt vad det innebär.

Jag får ont av att sitta ner, jag har svårt att kissa när jag vill - å andra sidan verkar den biten fungera utmärkt när jag inte vill det. Jag kissar alltså på mig. Inkontinens.

Jag söker hjälp. ”#Alltserfintut”, ”Du är för ung för att ha framfall” och ”Det är så här efter en förlossning.” - jag ska knipa så blir det bättre. Jag kniper. Jag kniper hela tiden. Det blir inte bättre.

Jag vågar inte gå ut hursomhelst. Jag är hela tiden orolig för att lukta urin.

Jag älskade att hoppa hopprep och studsmatta - det kan jag så klart inte längre. Jag undviker att springa. Om jag gör en hastig rörelse när jag är på lekplatsen tänker jag ”nu kom det nog lite kiss”. Jag är 20 år och behöver alltid ha något skydd när jag går ut.

Och det där knipandet, det blev inte så bra. Jag har börjat få ont när jag har sex. Extremt ont nu faktiskt. Och tyngdkänslor. Det kommer sig av knipandet - jag har blivit överspänd. Så spänd att jag själv inte kan göra något åt det. Jag kommer att behöva professionell hjälp och det kommer att ta minst ett år innan jag får den hjälpen.

Jag har problem som läkarna inte kan förklara. Mina exakta skador är inte konstaterade, men jag känner att något är fel. Det är sjukt att det verkar vara så himla ovanligt med skador och problem inför att man ska föda barn och när man väl gjort det är det helt normalt. Det kan inte vara meningen att jag ska behöva leva med problem i de nedre regionerna bara för att jag har valt att föda ett barn. Det är oacceptabelt.

Jag trodde aldrig att det kunde bli så här. Aldrig.